Vad vet du om månljuset, förrän du blivit sönderslagen under det?

Jag vet inte vilka ni är som följer min blogg, så jag har ingen aning om vad det är för personer mina inlägg når ut till. Vad jag däremot vet är att jag skriver denna blogg för min egen skull och mina egna tankar. Idag fick jag en riktig wake up call när jag kom hem till lägenheten. Det slog mig att "tänk om jag aldrig hade börjat i Kalmar?" Tänk om jag aldrig hade tagit steget att flytta 100 mil för att studera på universitet? Då hade jag förmodligen fortfarande trampat runt och varit missnöjd med mitt liv. Jag har haft en lång tid nu då jag mått ganska dåligt där olika faktorer har spelat in, men för första gången på länge mår jag faktiskt riktigt riktigt bra! Jag vaknar upp med ett leende på läpparna och går och lägger mig lika så. Även fast plugget är jättetufft och man ibland får panik över att man inte förstår, så har jag inte ångrat en dag att jag gjorde detta. Jag har träffat underbara människor som vi alla strävar efter samma mål, och med tanke på att jag knappt varit singel sen jag var 16 år så får jag lära mig att klara mig på egen hand. Jag får lära känna mig själv och finna mina egna värderingar. Jag är oerhört tacksam att jag vågade ta mig ur bubblan jag levde i. Sen vet man ju såklart inte hur länge man blir kvar här eller hur det kommer gå med studierna, då man inte kan förutspå framtiden. Man kanske inser efter 3 månader att detta inte var något för mig. Men även om det skulle ske så är jag enormt stolt över mig själv att jag åtminstone gav det en chans. Man lever bara en gång, och det livet är alldeles för kort för att slängas bort. Man måste våga ta risker och även våga göra misstag. Det är misstagen vi kan ta lärdom av för att sedan växa som person. Man måste dö några gånger innan man kan leva.