Bara Dårar Rusar In

Önskar jag slapp idissla dessa självklarheter, men efter ytterligare ett par hundra mejl,
de flesta påfallande aggresiva, känns det nödvändigt att sätta ner en fyrtiofemma i
gruset igen. Argumenten är de gamla vanliga och kan sammanfattas ungefär så här:
Håkan sjunger falskare än en bofink och jag som inte hör det är i bästa fall tondöv men
minst lika ofta värd en utdragen plågsam död.
  Men ni har, i er patetiska fantasilöshet, fel. Håkan sjunger inte falskt. Däremot har han
en vek, bräcklig, skör och vinglig sångröst. Det vore inte särskillt lyckat om han skulle tävla
mot Aretha Franklin på en soulscen, eller fick den befängda idén att ställa upp i något så
vedervärdigt som en musikal.
  Men nu råkar den unge göteborgaren ägna sin dyra tid åt popmusik. Popmusik byggd på
ömma känslor och total utlevelse och sådan popmusik framför man de facto bäst med just
en vek, bräcklig, skör och vinglig röst.
  En av poängerna med en låt som "Kom igen Lena" är att höra honom satsa så våldsamt
hårt med den rösten. Att han tar i så gränslöst mycket. Att han vågar visa sig så naken
och sårbar. Det är just det som är så vackert.
  Men kälkborgarna har aldrig förstått att det trasiga, udda och ofullgångna alltid är
intressantare än det perfekta och fattar man inte det fattar man inte heller popmusik.
  Nu vet ni det.

Per Bjurman -Aftonbladet 4 November 2002

Tack Per Bjurman för dessa visa ord! Jag hade inte kunnat sagt mycket bättre själv.

På fredag spelar denna fantastiska varelse på Gröna Lund, och jag ska göra allt i min makt för att befinna mig där! Även om det innebär att jag få offra en och annan föreläsning :P